Psalters


Skrevet av Emmanuel Ingelsten


Stilister influgna för att fånga ett språk som förmedlar kontakt mellan psalmsjungande och Gud. Det amerikanska psalmkollektivet Psalters tar sig an psalmförfattande på ett helt annat sätt. Jag träffade dem i Turkiet där de var på plats för att låta nya psalmer växa fram i mötet med det kurdiska folket. Psalmer som troligtvis aldrig kommer att finnas med i massproducerade kyrkbänkspsalmböcker.

Egentligen var tanken att de skulle åka till Iran, Afghanistan eller Palestina. Länder där Psalters menar att amerikansk utrikespolitik påverkat befolkningen negativt. Men ingen av försöken att komma iväg lyckades. Så när en möjlighet att åka till Turkiet öppnades vände Psalters på slantarna, bad om donationer och flög i slutet av 2006 till landet som ligger fastklämt mellan arabvärlden och Europa. Likt amerikanska journalister bäddades in i de stridande styrkorna under den senaste Irakinvasionen bäddade jag in mig kollektivet de sista tio dagarna av deras månadslånga vistelse i Turkiet. Vi besökte bergsbyn Esinler i centrala Turkiet, den årliga Mevlanafestivalen i Konya, Efesos ruiner och Istanbuls myller.

Planen var att den första delen av resan skulle innebära möten med kurder i östra Turkiet. Men det blev inte som planerat. De hade bara spenderat några dagar i en kurdisk by när de började bli övervakade av militärpolisen och den hemliga polisen. Byn kommer inom något år att förstöras av ett stort dammbygge och människorna som bor där kommer inte få någon ersättning eftersom de inte har papper på att de äger den mark som tillhört deras familjer i många generationer. Och Turkiet vill inte att omvärlden ska känna till kurdernas situation.

– De följde efter oss hela tiden och vi fick inte träffa några människor. Vi gjorde inget som egentligen borde skapa problem. Men Turkiet vill förstöra det mångkulturella. De vill ha nationell enhet över allt annat, säger Scott.

– Människor blir faktiskt dödade och hundratusentals tvingas lämna sina hem. Och vi tvingades också lämna den regionen och åka tillbaka västerut.

Scott blev som 16-åring kristen och trots att han säger att han inte är mycket av en karismatiker hade han flera drömmar kort efter sitt första gudsmöte. En av dem handlade om Psalters. Om att uppväcka kallelsen till att skriva psalmer. I drömmen fick han två motton ”En ny psalm för ett nytt exodus” och ”att vara ropet av exodus”. Scott återkommer ofta till ordet exodus som betyder ”att lämna”. Det är också det grekiska namnet på den Andra Moseboken och det ord som används för att beskriva judarnas uttåg ur det förtryckande Egypten.

– Det finns många sätt man kan använda för att sammanfatta tron och vandringen i den här världen. Ett ord man kan använda är exodus. Det sammanfattar vad Kristus kallar oss till. Han kallar oss till att se våra behov, våra förtryck, det som drar oss bort från Gud och vårt behov av Gud.

– Han kallar alla till exodus. Och för dem av oss i västvärlden som är bortskämda och rika kallar han oss till att vandra med de fattiga och att vandra ut ur vårt förtryck som är vårt välstånd, vår materialism, vår bekvämlighet och vår apati.

– När du vandrar med de utslagna förändrar det din vandring. Men det är intressant att det också förändrar din konst. Jag tycker att den musik som bäst fångar Kristus är exodusmusik. Så vi letar alltid efter musik från folkgrupper som är flyktingar. Vi influeras av afro-amerikanska spirituals, judisk musik och musik hämtad från beduinernas, romernas och tuaregernas kulturer. Musik som kommer från kulturer som under någon period varit i fångenskap.

När Scott fick drömmen kunde han inte spela något instrument och det tog fem år innan han lyckades samla några universitetsvänner och göra en första konsert. I många år var Psalters ett deltidsprojekt och Scott samlade olika musiker till enstaka konserter. Över 160 musiker från 12 olika länder har spelat med Psalters genom tiderna.

En av musikerna Scott samarbetade med var Jay som byggde och spelade afrikanska trummor. De pratade om att satsa på Psalters på heltid och efter en Psalterskonsert träffade de Jeremy som spelade gitarr och banjo. De tre flyttade ihop, samlade fler musiker och från hösten 2004 har de varit ett band på heltid. Men också mycket mer. Ett kollektiv som bor ihop på en buss och som med olika nivå av överlåtelse delar kallet och livsstilen som psalmister i uttåget från det amerikanska förtrycket. Vilket var intentionen från början.

– Att vara en psalmist är en hel livsstil där hela livet påverkas och där det påverkar din konst. Vår tro formar våra liv och det i sin tur formar vår konst. Det finns alldeles får många psalmförfattare som gör musik i ett vakuum. Och som ett resultat är musiken intetsägande.

Sen Psalters äntrade bussen har de gjort ungefär 200 konserter per år och lever på vägarna. För att minska sina kostnader och sitt slitage på miljön har de byggt om dieselmotorn på bussen så att den också kan köras på vegetabilisk olja. De har också installerat ett filter som gör att de kan tanka använd frityrolja. När de reser runt frågar de asiatiska restauranger om de vill bli av med den olja som de annars måste lämna på en återvinningsstation. De lever också på mat som andra lämnar efter sig. När de är ute på vägarna blir de ofta bjudna på mat av konsertarrangörer, men när de spelar in, lagar bussen eller av andra orsaker är stilla på en plats äter de vad de hittar i containrar. Många livsmedelsbutiker måste slänga mat med utgånget datum och även vanliga hushåll slänger ofta mat som går bra att äta.

– Mer än hälften av maten vi äter när vi är stilla på en plats hittar vi i soporna, berättar Jeremy.

– Men många affärer har sopkomprimeringsmaskiner, hänglås på containrarna eller heller blekmedel över maten så att man inte ska kunna äta den, fyller Abigail i.

Livet på bussen kan vara tärande men Scott ser det som ett lärande.

– Det är en möjlighet att leva mer enkelt och att också vara lite mer tillgänglig. När allt du äger är stuvat på en buss tvingar det dig att ha mindre prylar och att förlita dig på dina prylar mindre. Det tvingar dig att vara lite mer sårbar och lite mer beroende av Gud.

– Om man har vissa filosofiska ideal och gör förändringar enligt de idealen blir man ofta chockad av resultatet. När man gör förändringar som resulterar i att man förlorar kontroll blir man ändå förvånad när den kontrollen försvinner.
De får många olika reaktioner när de reser omkring hemma i USA. Människor blir utmanade, förolämpade och uppmuntrade. Men Scott poängterar att de inte tvingar på andra deras livsstil.

– Jag tror att det är viktigt för subkulturer att inse att de inte är överlägset smarta. Vi är inte så smarta, det finns ingen rättfärdighet i sättet vi lever på. Vi behöver komma ihåg att vad vi gör är att på något sätt uppväcka en kultur. Vi försöker leva enkelt och utveckla hälsosamma mönster. Och det betyder inte att vår livsstil är väldigt svår. Den är inte mycket svårare än andra människors liv. Den är njutbar.
Scott var i Irak 2002 innan landet invaderades. När han kom tillbaka därifrån och berättade om hur amerikansk utrikespolitik genom sanktioner påverkade människors vardag negativt avfärdade många det han sa. Inte bara för att de inte brydde sig utanför att de inte förstod eller orkade förstå. Då föddes en idé som troligtvis kommer prägla Psalters kommande skiva. Skivan ska berätta berättelser om barn som bor i en by. Varje barn representerar ett land och gestaltar landets attityder och handlingar. Jesus ska också representeras av ett barn och tanken är att åskådliggöra det svårförståliga genom berättelser. Berättelser som bryter ner komplex geopolitik och myllret av världens olika kulturer. Berättelser som visar den andliga sidan av tillståndet, som gör den sidan lika verklig som den realpolitiska. Berättelser som visar på Kristus som lösningen, en fredsfurste.

– Jag vill göra utmaningarna i världen verkliga och något vi som kyrka engagerar oss i. Inget vi bara tänker på efteråt och efterklokt kan se vad som var rätt och fel. Vi som kyrka behöver veta vad som är rätt och fel i de här komplicerade och förvirrande situationerna. Och involvera oss i dem relationellt. Verkligen kasta oss in i dem och göra en skillnad för att ära Kristus. Om vi fortsätter vara en del av problemet hädar vi namnet Kristus. Och dödar Kristus, för Kristus bor hos de minsta. Vad ni har gjort mot någon av de minsta, det har ni gjort mot mig.
Mötet med det kurdiska folket blev otillfredsställande kort. Något Psalters också hoppats på var att möta den armeniska och syrianska kyrkan, med anor från de församlingar som Paulus och Petrus grundade i vad som idag är Turkiet. Men de kyrkor och kloster Psalters besökte var genom statliga bidrag och marginalisering förvandlade till levande museum. Också Mevlanafestivalen, som firas till minne av den sufiske poeten och mästaren Rumis död, var andligt förlamad. Politiskt färgade bidrag från Turkiet, EU och FN och har betalat den stora byggnaden Mevlana Cultural Center där de virvlande dervischerna dansar runt, runt för att möta Gud. Eller för att betala hyran.

I en tid då allt kan köpas för pengar är det inspirerande att möta Psalters. Att vara nedbäddad i deras ressällskap påminner mig om att andlighet inte kan köpas för pengar. Det kan kosta bekvämlighet, erkännande och kontroll. Men man får något njutbart. Livet.

Relaterte artikler

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert.